Andra advent – en kunskapsgåva om viltbete på tall och gran

Viltbetet på tall orsakar varje år stora skador för skogsbruket. För nyplanterade tallar kan ett avbetat toppskott innebära döden, för de som överlever kan det innebära permanenta skador i virket – och en försämrad tillväxt. Men det finns också viltbete på gran – där kronhjortens barkgnag lokalt kan orsaka stora problem.

Märtha Wallgren

Märtha Wallgren. Foto: Skogforsk

En tall som får sitt toppskott avbetat kommer, om den överlever, att skicka upp ett – eller fler – av sidoskotten som nytt toppskott. Det sätter sina spår i virket, något som sedan kanske inte syns utanpå den vuxna tallen, men som uppenbarar sig när tallen sågas upp efter avverkning. Kvalitetsförsämringen som det innebär kostar skogsbruket stora summor varje år, men det finns också en annan effekt som kan innebära en stor förlust.

– När en tall betas förlorar den en del av sin barrmassa, och då kan tillväxten bli lägre på det trädet. Det innebär troligen, ur ett större perspektiv, en betydande volymförlust för skogsbruket, säger Märtha Wallgren, viltforskare på Skogforsk.

Toppskottsbetning dödlig för små tallar

Märtha Wallgren säger att tallar tål en hel del bete, eftersom tall och vilt har samevolverat – alltså levt och utvecklats sida vid sida under lång tid. Men för riktigt små tallar kan en toppskottsbetning vara förödande.

– Vi har försök i hägn där vi klippt av toppskottet på tallar efter ett särskilt schema, som ska efterlikna olika betestryck. Där kunde vi se att mer än hälften av tallarna som klipptes sitt första år efter plantering dog, trots att de bara utsattes för klipp en enda gång.

Första året efter plantering är med andra ord den allra mest känsliga perioden. Bestånd som betas hårt sitt första år blir också långsiktigt eftersatta i tillväxten, och kan i värsta fall behöva planteras om.

– Vi vet att det har stor betydelse när under plantans levnadstid som viltbetet sker. De plantor som klipptes sitt första år efter plantering, men som överlevde, låg fortfarande efter i tillväxten elva år senare. De som klipptes sitt femte år var däremot nästan jämnstora med de plantor som inte blivit klippta alls, berättar Märtha.

– Så om man vill se till att plantorna överlever, och inte halkar efter för mycket i tillväxten, då ska man satsa på att skydda de allra minsta plantorna. Om man dessutom vill ha hög kvalitet på virket – då måste de skyddas varje år fram tills att toppskottet är ur räckhåll, åtminstone över 2,5 meter, säger Märtha.

Älgkalv. Foto: Niclas Moberg

Älgkalv. Foto: Niclas Moberg

Gran – en inte så smaklig middag

Många skogsägare väljer i dag gran framför tall, eftersom riskerna för viltbete är mycket lägre. Forskarna tror att granens bristande popularitet hos viltet beror på att den har en del kemiska egenskaper som gör att den helt enkelt inte smakar särskilt gott, och dessutom är svårsmält. Viltet kanske kan känna av det som ont i magen av gran, spekulerar Märtha.

– Det betyder inte att ingen äter den, men gran och contortatall hamnar generellt i botten i födopreferensstudier, säger hon.

RASE – alltså rönn, asp, sälg och ek – är mest populära som viltföda. Därefter kommer tall och björk.

I den årliga älgbetesinventeringen Äbin mäter man de vanligaste formerna av viltbete på tall och gran: toppskottsbetning, stambrott och barkgnag. I snitt handlar det om någon enstaka procent av alla granar i Sverige som utsätts för viltbete varje år. Lokalt kan dock skadorna vara fler, uppåt 4-5 procent, något som Märtha säger att det finns olika teorier om.

– Man tror att i de områden där det inte finns tillräckligt mycket tall så kan det vara ett skäl till ökade betesskador på gran.

Kronhjort. Foto: Niclas Moberg

Kronhjort. Foto: Niclas Moberg

Kronhjorten – ett lokalt hot mot uppvuxna granbestånd

Medan älg och rådjur kan kvistbeta mindre granar, så kan kronhjorten barkgnaga på stora, uppvuxna granar.

– Kronhjortar orsakar skador på medelålders granskog, 20-40 år gammal. När de står och barkgnager kan det göra att granarna dör av ringbarkning, och markägaren förlorar ett uppvuxet granbestånd, något som kan bli en stor förlust, berättar Märtha.

Nationellt orsakar kronhjorten än så länge inga stora problem, men lokalt kan de göra stora skador.

– Kronhjortar rör sig ofta i större grupper, så om du har otur och får en hel hjord som går in i din granskog och äter, då kan skadorna bli omfattande, säger Märtha.

TEXT: Ulrika Lagerlöf

Djur som äter gran och tall·

  • Rådjur: toppskott och kvistar på unga granar och tallar
  • Kronhjort: bark på stora granar, tallskott i liten omfattning.
  • Älg: toppskott, kvistar och bark på unga tallar. Granskott i liten omfattning.
  • Tjäder: barr – delvis av gran, men framförallt tall. Så kallade ”tjädertallar” kan man känna igen på att det översta grenlagret är nästan helt avskalat från alla barr.
  • Ekorrar: knopparna på årsskotten hos gran och tall, frön från barrträdens kottar.

Om Märtha Wallgren

Titel: Viltforskare på Skogforsk.

Expert på: Viltbete i skog, både på produktionsträd och på exempelvis lövträd. Forskar på de totala beteseffekterna för skogsbruket och boreala skogsekosystem, med fokus på kunskap som kan bli till praktisk nytta. Märtha Wallgren är viltekolog och har läst biologi på Uppsala Universitet med inriktning mot viltekologi.

Har tidigare jobbat som: Korta perioder som biolog på Jägareförbundets forskningsavdelning, länsstyrelsen i Dalarnas län, EU-projekt i södra Afrika. Disputerade vid Sveriges lantbruksuniversitet på samhällsekologi hos däggdjur i södra Afrika. Under doktorandtiden undervisade Märtha på jägmästarutbildningen i Umeå och fick då ofta föreläsa om viltbetesfrågor. ”Så när det var dags att flytta tillbaka till Uppsala så föll det sig ganska naturligt att jag kom in på just viltbete.”

Forskar just nu inom: Flera olika parallella forskningsprojekt. Ett av dem är BETT – Betets effekter för tallens tillväxt och skador Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. – som etablerades 2012. Där ska Skogforsk följa hur tall påverkas av viltbete på lång sikt. Försöket ska pågå i 30-40 år. Ett delprojekt är ett hägnat klippningsförsök där Skogforsk simulerar viltbetet själva.

Bor: i Vattholma utanför Uppsala. Äger själv ett enda träd: ett trött äppelträd som mest fungerar som matningsstation för fåglar på vintern. 

Tycker om att: Vara ute med familjen och se och uppleva saker – nära eller långt borta. Ridning är ett stort intresse som hon delar med sina barn. Växthusodling är ett intresse som hon delar med många kollegor på Skogforsk. Dessutom tycker Märtha om att vara på jobbet med allt vad det innebär. "Det är något att vara glad över – att ha ett utvecklande och utmanande jobb som är roligt att gå till på morgonen!"

Vill du prenumerera...

...på vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.

...på Tidningen Skogsvärden?

Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.