DNA-teknik avslöjar betesboven

Insamling av tallskott med betesskador. Foto: Gustav Fält/SLU

Julia Jansson är doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå och den som har lett projektet. Foto: Gustav Fält/SLU

Viltskadorna i landets skogar uppgår årligen till miljardbelopp. Ett forskningsprojekt som Skogssäll­skapet finansierat visar att älgen står för 97 procent av skadorna i tallskogen.

– Våra DNA-metoder kan bidra till mer effektiva sätt att förebygga betesskador och skapa en god balans mellan skogen och viltet, säger Julia Jansson som är doktorand vid SLU i Umeå, och som lett projektet.

Genom åren har forskare och markägare provat en rad olika åtgärder för att begränsa betesskadorna. Tillförlitliga data om de olika hjortarternas andel av skadorna har emellertid varit svårt få fram. Det har visat sig vara praktiskt taget omöjligt att på träden se skillnad på bett från älg, rådjur, kronhjort och dovhjort.

­– I vårt projekt har vi därför valt en annan väg. Vi samlar in betade kvistar och i labbet görs sedan DNA-analyser av de salivrester som finns kvar vid bettet/betesytan. På så sätt får vi en god bild av vem som betat vad inom respektive område, säger Julia Jansson.

Hundratals DNA-analyser

I SLU-projektet användes DNA-metoden BiteDNA* i fyra mellansvenska skogsområden som förvaltas av Sveaskog. Alla områdena har etablerade populationer av älg, kronhjort, rådjur och dovhjort. Prover togs på skador på tall och ek. Totalt analyserades mer än 500 prover.

Älg. Foto: Mostphotos

Älgen står för 97 % av betesskadorna på tall. Foto: Mostphotos

Projektet, som finansierats av Stiftelsen Skogssällskapet, slutrapporterades i mars 2021. Som väntat visade resultaten att älgskadorna är dominerande i tallskogen. Att älgarna skulle stå för hela 97 procent av skadorna var dock en överraskning.

– Det visar att älgen kan vara helt dominant även då det finns andra hjortarter i närområdet. Förklaringen kan vara att dessa hjortar konkurrerar bort älgen från annan tillgänglig föda, till exempel blåbärsris. Då tvingas älgen kompensera sig med att beta ännu mer tall än den annars skulle gjort.

– Att kartlägga de olika arternas betesmönster är alltså viktigt för att få grepp om helheten. Då är den här typen av genetiska verktyg till mycket god hjälp, konstaterar Julia.

Ett särskilt mål för projektet har varit att utveckla och optimera den DNA-metod som använts.

– Eftersom jag har en bakgrund i genetik har den delen av projektet varit särskilt inspirerande. Vi har visat att med den allt bättre analyskvaliteten går det nu att ta fram de detaljerade underlag som både viltförvaltningen och skogsägarna efterfrågar. Därmed öppnas nya möjligheter att sköta skogen och viltet så att båda resurserna optimeras, säger Julia.

Nya genetiska verktyg

Julia Jansson är övertygad om att DNA-metoder för att kartlägga hjortdjurens betesmönster kommit för att stanna. Till exempel kommer SLU-projektets modell för identifiering på individnivå (se faktaruta längst ned på sidan) att förfinas och optimeras för ett bredare användningsområde.

– Därmed öppnas möjligheter till allt mer avancerade analyser av sådant som populationsstorlek, migration, inavel, släktskap, könsfördelning med mera. Även andra delar av vårt projekt får förmodligen en fortsättning. Jag tror också att vi på lite längre sikt får se att allt mer avancerade genetiska verktyg tas fram av forskarna. Så visst är det en spännande framtid vi ser framför oss, säger Julia Jansson.

Text: Anders Thorén

* BiteDNA-metoden lanserades för några år sedan av Ruth Nichols, Göran Spong och Helena Königsson. I SLU-projektet har den praktiska optimeringen av metoden fortsatt i större skala i naturliga system.

Be­gränsa skad­orna genom aktiv skogs­skötsel

Robert Karlsson

Robert Karlsson

Erfaren­heterna från Julia Jansons projekt kan få stor praktisk betydelse för skogsbruket, menar Robert Karlsson, vilt- och skogsförvaltare på Skogssällskapet.

– Projektet visar på nya sätt att ta fram viktiga dataunderlag för viltförvaltningen. Kan DNA-metoden göras kostnadseffektivt kan den användas i den praktiska förvaltningen. Metoden kan ge värdefull information om inte bara älgstammen utan också om det övriga klövviltet. Information som vi många gånger saknar idag, säger Robert Karlsson.

Med bättre kunskap om klövviltstammarnas nivåer och deras påverkan på skogen kan vi uppnå både en bättre viltförvaltning och en effektivare skogsskötsel. Det blir enklare att välja rätt skoglig åtgärd.

–­ Vi har redan idag en verktygslåda för att jobba viltanpassat med åtgärder i hela kedjan från plantering till slutavverkning. Verktyg som hela tiden vässas allt eftersom forskarna presenterar nya värdefulla resultat.

Tänk på detta!

Som tips på vad du som skogsägare kan göra för viltet och skogen på din egen mark pekar Robert på följande:

  1. Engagera dig i den lokala viltförvaltningen. "Är man inte delaktig blir det ju någon annan som bestämmer. Vi på skogssällskapet hjälper gärna till med att ta fram de faktaunderlag som behövs", säger Robert
  2. Rätt trädslag på rätt plats. Det är viktigt med ståndortsanpassning! Föryngrar man med gran där det bör vara tall så påverkar du inte bara foderutbudet i ungskogsfasen utan även under hela omloppstiden. En vuxen tallskog erbjuder betydligt mycket mer viltfoder än en vuxen granskog.
  3. Röj viltanpassat så skapar du en bra födoresurs till det vilda. Gynna framförallt RASE-arterna (Rönn, Asp, Sälj och Ek) men också en och brakved. RASE-arterna är väldigt begärligt för viltet och gynnar samtidigt biologisk mångfald.
  4. Planera slutavverkning och föryngring i god tid. Avverkar man tall vintertid så erbjuds viltet prima foder i form av toppar och kvistar. För att lyckas med en självföryngring av tall behövs många gånger planering flera år i förväg. Ett riktvärde vid självföryngring av tall är ca 10 000 plantor per hektar. Då klarar beståndet av en hel del viltbete.
  5. Använd gärna vägkanter, kraftledningsgator och marker med låg virkesproduktion till att producera viltfoder. Välskötta NS-bestånd kan erbjuda mycket viltfoder i busk- och fältskiktet. "Har du ett område med vattentillförsel och låg eller ingen virkesproduktion kan du överväga att ställa om området till våtmark. Det blir då en värdefull plats för viltet och den biologiska mångfalden i stort. Möjligheterna är många och resultaten är ofta mycket positiva", säger Robert Karlsson.

DNA-data på individnivå

SLU-projektets DNA-analyser har i vissa avseenden visat sig hålla högre kvalitet än vad forskarna vid projektstarten vågat räknat med. I en del av proverna var DNA-kvaliteten så hög att inte bara art utan också individer kunde urskiljas. Därmed blev det möjligt att med hög precision beräkna populationsstorleken av älg inom ett utvalt område.

– Det framsteget kan vara till stor nytta där traditionella inventeringar är alltför svåra att genomföra, till exempel där skogen är väldigt tät. I ett av studiens områden hade markägaren till och med provat helikopterinventering, men ändå inte fått tillräckligt bra resultat. Då vår DNA-metod sattes in fick man emellertid fram de resultat som behövdes för en uppskattning av populationens storlek. Dessutom erhölls ytterligare information om individernas kön, eventuell inavel och släktskap mellan dem.

Vi bidrar till utveckling

Skogssällskapet är en av Sveriges största privata finansiärer av forskning och kunskapsutveckling om skog och naturvård.

Vill du prenumerera...

...på vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.

...på Tidningen Skogsvärden?

Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.