Stressa ner i skogen
Skogen kan spela en viktig roll i återhämtning från bland annat stressjukdomar. Nu visar forskare vid SLU att det finns sätt att beräkna hur rehabiliteringsvänlig en skog är och hur mycket det kostar för skogsägare att anpassa sin skog.
Vilken skog trivs du i? En ljus tallskog, en dov granskog eller kanske i en glänta vid en glittrande sjö?
Trots att vi människor är olika så har vi vissa gemensamma preferenser när vi besöker en skog för återhämtning och avslappning.
Ann Dolling leder ett forskningsprojekt om skog och hälsa vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Umeå. Tillsammans med flera andra forskare från olika forskningsdiscipliner undersöker hon hur skog och hälsa hänger ihop, om skogen kan bidra till återhämtning från sjukdom och vilken skog som i så fall krävs.
Rofylldhet, vildhet, rymd, artrikedom och kultur är fem nyckelord som beskriver den typ av skog som människor söker sig till för återhämtning. Det har Ann Dolling och forskningskollegan Ylva Lundell kommit fram till i delprojektet ForRest (Forest for Rest), en kvalitativ studie tillsammans med långtidssjukskrivna.
Forskarna visar att det är trädens ålder och höjd och skogens gleshet som avgör om skogen har hög rehabpotential. Eva-Maria Nordström, också hon forskare vid SLU i Umeå, fick i uppdrag att beräkna om, och i så fall hur mycket, det skulle kosta att avsätta skog för rehabilitering. Det gjorde hon i planeringsverktyget Heureka utifrån tre områden i norra, mellersta och södra Sverige.
– Vi räknade med att skogen behöver vara över 70 år gammal och över 16 meter hög för att ha ett värde ur rehabiliteringssynvinkel, berättar Eva- Maria.
Testerna – till 50 procent finansierade av Skogssällskapet – visade att det, med vanlig standardskötsel, går att behålla 6–18 procent rehabskog i landskapet med en ekonomisk förlust på bara 0,1–1,6 procent av nuvärdet. Nuvärdet är beräkningen av den ekonomiska avkastningen från virkesproduktionen i framtiden. Om man i stället använder sig av en rehabanpassad skötsel, med längre omloppstider och antingen hårdare eller mer frekventa gallringar, går det att få betydligt större andel rehabskog, upp till 54 procent, men med en ekonomisk förlust på 1,1–26,5 procent av nuvärdet.
Vi människor vet ju instinktivt att vi mår bra av att vara i skogen. Men för att vi ska få läkarna att skriva ut det på recept behöver vi vetenskapliga resultat, och det är vi på gång med.
För att fungera för rehabilitering finns det dock andra aspekter än trädhöjd, ålder och gleshet som behöver vägas in; en sådan är hur tillgänglig skogen är att ta sig till. Mia Agvald Jägborn är naturvårdsplanerare på Uppsala kommun. Hon säger att hennes kommun inte har något utpräglat rehabiliteringsperspektiv i sitt skogsbruk utan jobbar på bred bas för att få ut människor i skogen.
– Vi tänker inte speciellt rehabiliteringsskog utan rekreationsskog, för allas behov. I dag har vi fått ytterligare argument för att de här kvaliteterna på skogen är viktiga – även för rehabilitering, säger Mia.
Ann Dolling håller med om att rekreations- och rehabskog går bra att kombinera, även om behoven inte är exakt desamma:
– Det som skiljer är att i rekreationsskog vill människor röra sig över större områden och då kanske ha en viss variation vad gäller skogens utseende. I planeringen av rehabiliteringsskog behöver man inte ha så stora områden. Det viktiga är att det finns rymd och rofylldhet och möjlighet att sitta ner och ”vila” i lugn och ro och avskildhet.
Ann Dolling vill fortsätta arbetet med rehabskog tillsammans med sina kollegor:
– Vi skulle bland annat vilja undersöka de samhällsekonomiska aspekterna som är kopplade till rehabilitering och också titta på hur naturvård och rehabskog kan kombineras, säger Ann.
Det långsiktiga målet är för Ann självklart: Hon vill att läkare ska skriva ut skog på recept i framtiden.
– Vi människor vet ju instinktivt att vi mår bra av att vara i skogen. Men för att vi ska få läkarna att skriva ut det på recept behöver vi vetenskapliga resultat, och det är vi på gång med.
TEXT: Ulrika Lagerlöf
Skapa en egen rekreations- och rehabskog
- Vänta med att avverka något eller några äldre skogsbestånd, och inte direkt när det enligt skogsvårdslagen är dags.
- Underväxtröjning är ett bra sätt att öka ”rymden” i de gamla bestånden, men spara samtidigt några dungar som ”gömslen”.
- Fundera över var närmaste väg finns. Bullrar den störande eller är den tvärtom bra ur tillgänglighetsperspektiv?
- Finns det något vatten i närheten som glittrar mellan trädstammarna? Om det går att kombinera närhet till vatten med ett äldre skogsbestånd är det perfekt ur rehabsynvinkel.
- På längre sikt kan man fundera på hur man ska sköta sina unga och medelålders bestånd för att utveckla dem till bra rehabbestånd; ska man till exempel vänta med gallringen och göra en hårdare galllring senare och då öppna upp för rymd och upphissade kronor?
Dela
Våra tjänster
Vi bidrar till utveckling
Skogssällskapet är en av Sveriges största privata finansiärer av forskning och kunskapsutveckling om skog och naturvård.
Vill du prenumerera...
...på vårt nyhetsbrev?
Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.
...på Tidningen Skogsvärden?
Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.